C'est quand même Paris!

Rädslan finns över allt. Det börjar tycker jag gå lite till överdrift med checkar hit och dit och poliser om vart annat. I misstag lämnade jag väskan utanför toalettdörren i skolan och orsakade på typ under en minut uppståndelse och antagligen höga kurvor i hjärtpulsen hos damen utanför som upprört skrek ’C’est quand même Paris!!’. Jag borde ha fattat att vi ju faktiskt är i Paris som är hotat och så vidare bortåt. Att vara lite extra på alerten är väl helt okej, men att hela tiden sväva på ett stadium mellan nervsammanbrott och hjärtattack kan väl inte vara hälsosamt, inte ens i Paris.

            Men man kan väl konstatera att rädslan inte bara är av ondo eftersom det är rädslan som i dagens läge driver folket att agera. Rädsla för immigranterna leder till en striktare politik gentemot invandring som för viss leder till rädsla för fascistisk regim och protest mot denna som leder till rädsla för protesten som leder till hårdare säkerhetsåtgärder och polisvåld som kan leda till rädsla hos vanliga mänskor och som leder till dåligt välmående som i sin tur väl leder till farligare och ännu värre cykler.

            I stora drag handlar det ofta om manipulation och är det nu sen roligt? Inte som hemskt när folk i Vitryssland blir kidnappade av den rädda blåklädda och när olagliga preventiva arresteringar görs på var och varannan demonstration och när lägenheter blir genomsökta och när 58-åriga personer 40 år senare blir inburade för några ord som uttalats år 1968(rädsla för motståndets spöke) och när ’invandrare’ som råkar vara födda och uppvuxna med franskt medborgerskap blir dödade på gatan.. 

                                      Före Sarko och efter Sarko i bästa bokbutikens fönster.