Ca continue

Efter blockaden (som jag kom på att det heter, inte blockage) och ockuperingen av kantinen i skolan har direktionen blivit på allvarlig rädd för eleverna. Vi får trevliga brev där det uttryckligen står hur effektivt det har visat sig vara att ha lite säkerhetspersonal och bodyguards i skolan, att minen på eleverna genast ändras och de blir försiktigare. Mail i efterskott berättar också exakt vilka dagar civilpoliser befunnit sig i skolan för att övervaka vildingarna. <<Vi får ”ockupationshot” och vill därför skydda skolan, vi vill inte ha någon 2006 ockupering här i flera veckor!>>

            Små sabotage fortsätter ändå att komma upp här och där, en dag är alla kassaapparater ur funktion och en annan är handtag bortskruvade J. Pointen är alltså att förbättra arbetarnas ställning på skolan. Tyvärr tycks det vara så att ”det enligt lagen är omöjligt” att ge dem bättre arbetskontrakt, det som i såfall är helt galet och tyder på allvarliga problem i hela systemet och som utan vidare legitimerar en vidare kamp om pensionsålder till att omfatta hela uppfattningen om arbete och prekariatet. Idag är igen en ny dag av strejk och stängd kantin. Vissa tafatta är upprörda över att matsalen alltid är stäng; hur skall jag nu få mat? Ta dig själv i kragen och laga mat själv och börja inte jomsa om att bryta denna rörelse som hållit på i snart tre månader med demonstration varje vecka!

Blockage

Sorbonne ockuperat, ENS blockerat – rörelsen mot pensionsreformen har börjat ta sig i uttryck mot hela orättvisan mellan klasserna. Den framtida eliten på ENS bestämde sig för att blockera kantinen, direktionen och biblioteket 05.30 på morgonen. Den här tilläggsrörelsen till rörelsen mot pensionsreformen enar studerande och löntagare på ENS sedan tre veckor tillbaka.

Det är många problem som finns i ENS. Elva arbetare har jobbat under flera år med endast arbetskontrakt för högst tio månaders tid. Flera jobbar sedan tio år tillbaka utan fortgående kontrakt (Contract indeterminée, CDI). Här kommer igen den i prekära ställningen varande personens rädsla fram, som är 50 år, jobbar i köket, som inte kan få något kreditkort, och som utan fortgående arbetskontrakt kan få ordentlig bostad. Rädd för sin framtid jobbar han/hon/hen på utan att veta vad som komma skall, men rädd för att försöka förbättra si ställning, eftersom det skulle kunna leda till något ännu värre.

Men de studerandes krav slutar inte vid CDI. En löneförhöjning är också på programmet. Paradoxalt nog så är eleverna på skolan högre betalda än de som på riktigt arbetar. Eleverna får 1380 euro/månad medan arbetarna bara får 1100.

Hierarkin tär också på skolan och arbetarna. En löntagare var på väg att bli sparkad på grund av politiska orsaker, men många forskare stödde personen i fråga. Direktionen på skolan satt igång rykten om att personen var galen, och till föga överraskning blev denna arbetare på riktigt sjuk. Tack vare CGT (Confédération générale du travail)  fick personen i fråga en status som sjuk på grund av jobbolycka. En annan arbetare har till och med blivit våldsamt slagen, men direktionen på ENS gömde saken genom att ge finansiella kompensationer.

Var om någonsin skulle inte grundinkomsten ha tett sig bättre än här?

Blockagen gick mot sitt slut runt sex på kvällen när polisen kom. Rädda för att hamna i juridiska problem lämnade största delen av de unga blockerarna platsen men FEM tappra ungdomar lyckades bli kvar i skolan under natten och fortsätta rörelsen på tisdag morgon…

Kommunalka

Jag tog en vecka off. Nu är jag död. Jag har nästan fått internet, bara att boxen inte funkar, och blir en äkta parisiska eftersom jag inte har duschat på en vecka för att duschen har förstoppning.           

Tre mänskor har levat i ungefär en vecka i et utrymme på 15 m2, det vill säga typ legat på sängen med vinglaset i handen i gainsbourgisk atmosfär. Vi har lyckats ta oss ut till skymningen och gjort alternativa turistutflykter. På helgdagen försökte vi suga i oss kraft och tänkte att en heldagsmässa i Notre Dame inte skulle vara illa, men missade den. Kanske lika så bra eftersom vi nog inte var direkt seriösa med det hela.    

        

Vi har varit på otaliga fester och träffat flera mer eller mindre nöjda kämppisar, musiker, konstnärer och poeter. Olika lägenheter har upplevts: sådana där det regnar in genom taket i köket så att ljusen släcks, sådana med spegelsal och sådana med rökiga stearinljus och utsikt över Sacré Coeur i gryning. Kyrkan som byggdes för att vinna över medlemmarna i Pariskommunen.  Kommunaderna som var fientliga emot kyrkan. Långa strider genomgicks och fanatiska kvinnor kämpade för att bevara kommunen. Många dog tappert med orden :Länge leve kommunen! och i sjaskigt väder lyfte kvinnorna kjolarna över huvudet för att skydda sig för regnet. På festen hörde jag kyrkan hänvisas vid namnet ondskans kyrka. 

För att hinna besöka denna kulle såg vi inget annat alternativ än att ta en promenad rakt från den ytterst parisiska festen till Montmartre runt halv åtta på en lördagsmorgon innan drömmarna skulle ta oss.

Vi vaknade igen vid skymningen, tog en kvällstur på Pompidou och såg för det mesta videokonstverk för att där fanns bänk. Sen öppnades vinflaskorna och vi kom ut just i tid för att ta sista metron halv två till närmare utkanten av stan för att fara på dubstation. Observationer gjorda: 70 % rastan, 40 % vans/addidas skor, 2 % hipsters, 30 % turban och 60 % reppu. Dansade genom kvällen till bra musik och tog metron hem halv sex, drack te och skickade iväg gästerna till flygfältet och trodde efter det jag skulle avlida av utmattning och hosta. Perfekt vecka dock, utom att jag just märkte att jag missat hela blockaden av min skola. Men bra gjort av de lågbetalda arbetarna på skolan!

Observationer på 8de våningen

Nu är tiden inne för att berätta lite om hur det är att bo på åttonde våningen utan hiss vid Eiffeltornet.

            Det känns som om jag skulle bo ensam på hela våningen, det är alltid tyst och mörkt och endast fönstren som rycker i vinden visar att tiden inte har stannat. Nästan. På kvällen kommer den runt 50-åriga asiatiska mannen igång med sin tobakshosta som ekar i gångarna. Men han är helt bra typ med långt grått hår och konstnärssjäl. Nu har jag äntligen förstått hur bra efterfestställe min lägenhet är. Helt perfekt, utan att vara rädd för att få juntiga husbolagsregler infippade genom postlådan(inte för att jag direkt har en postlåda heller). Annars heller har jag inte varit med om att någon skulle knacka på festdörren och klaga, fastän husen är fulla av festfolk ända fram till morgonen. Paris är nog en enda stor joie de vivre.

            På min våning händer det alltså ingenting, men fönstret väter mot innergården och där finns mer att titta på. Till exempel finns random nakna mannen som alltid har fönstret öppet som naken står och dricker juice vid kylskåpet. Sen finns det ett par några våningar neråt som ofta får söndagsraivo, skriker hora till varandra, kastar glas i väggen och smäller i dörrarna. Där har nog lördagens joie de vivre blivit något i stil med att leva för att hata. Ibland hör man nog också trevlig spanska som rullar in genom fönstret och dova toner av jazz.