Nu är tiden inne för att berätta lite om hur det är att bo på åttonde våningen utan hiss vid Eiffeltornet.
Det känns som om jag skulle bo ensam på hela våningen, det är alltid tyst och mörkt och endast fönstren som rycker i vinden visar att tiden inte har stannat. Nästan. På kvällen kommer den runt 50-åriga asiatiska mannen igång med sin tobakshosta som ekar i gångarna. Men han är helt bra typ med långt grått hår och konstnärssjäl. Nu har jag äntligen förstått hur bra efterfestställe min lägenhet är. Helt perfekt, utan att vara rädd för att få juntiga husbolagsregler infippade genom postlådan(inte för att jag direkt har en postlåda heller). Annars heller har jag inte varit med om att någon skulle knacka på festdörren och klaga, fastän husen är fulla av festfolk ända fram till morgonen. Paris är nog en enda stor joie de vivre.
På min våning händer det alltså ingenting, men fönstret väter mot innergården och där finns mer att titta på. Till exempel finns random nakna mannen som alltid har fönstret öppet som naken står och dricker juice vid kylskåpet. Sen finns det ett par några våningar neråt som ofta får söndagsraivo, skriker hora till varandra, kastar glas i väggen och smäller i dörrarna. Där har nog lördagens joie de vivre blivit något i stil med att leva för att hata. Ibland hör man nog också trevlig spanska som rullar in genom fönstret och dova toner av jazz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar