Jeux de cartes

Enligt Bourdieu kan man se på livet som ett kortspel. Vissa råkar få bra kort i leken, vissa sämre. (Livet beror på tur?) Förr i tiden var det en lycka att få en son som skulle föra vidare släktnamnet och familjens ägda mark (kapital) Att vara den äldsta sonen innebar att ha en egendom och att vara ägare.

Äldsta sonen = ha egendom = vara ägare

Vad som sedan kommer till ägandet hos kvinnan, kan en fördel ses som en underlättad mobilitet med tanke på urbaniseringen. Ingen ägd mark underlättar överlämnandet av den gamla livsstilen framom en urbaniserad sådan.

Urbanisering och tätbebyggd – mycket människor – brist på bostäder och pengar.

-> occupering av hus, squats

Vad jag vill komma fram till förblir ännu oklart (klockan är inte mindre än 05.19. Tanken är att använda Bourdieus teorier för att undersöka ockupanter och förhållandet till egendom. I den världen har det visat sig att ha en egendom inte ger så mycket kraft som på andra områden eller fält, tvärtom…

Råddig som vanligt råkade jag ändå ta mig till ett nyligen ockuperat hus I centrum av Paris. Näst intill polisstationen och med vy över Seine fanns nummer 9 och såg så oskyldigt ut att jag inte nästan vågade knacka på. Jag gjorde det ändå och nån tittade på mig genom ett hål och frågade vad jag skulle göra där. Lyckligtvis hade jag kamrater inne som välkomnade mig och försäkrade sig om att det är lugnt. Salen var stor och i rätt så bra skick, full av människor och rök. Insamlig av pengar till amerikansk tjej i Grekland som konfronterats med polisen för att finansiera hennes läkarbesök och advokat, var på gång. Balkanmusik, som otroligt nog inte hördes alls ut på gatan, spelades. Mycket bra stämning.

Det är inte bara fråga om den lilla lokalen jag var i. Det rör sig om hela höghuset, där en massa människor bestämt att bosätta sig. Jag har inte sett platserna, men det handlar om vanliga lägenheter, i lite sämre skick som stått oanvända. Ett bibliotek planeras att inrättas och redan har en viss aktivitet satts igång så som självförsvarstimmar. På söndagar är det öppna möten för att komma upp med idéer och på fredagar är det öppet kök och fest. Sjukt nice!

  

Generaliserade observationer från fältet avvikande från det finska

Alla franska män är korta

Alla bär en Eastpak reppu

Alla tar sig fram på kickbord, speciellt medelålders personer på väg på jobb

Alla hjälper varandra att pumma i metron

Alla har någon sorts kvinnohår fetisch 

Sedan andra observationer:

De engelska poliserna ser ut som om de kommit från medeltiden. Rund sköld och hästar som faller. Inte mycket har ändrats. Och inte blev vi heller någon cybergeneration som klarar sig utan fysisk samvaro och interaktion. 

Graffiti Riot: Paint bombs fly at cops as students rage in London

Pénétrer dans l'Arc de triomphe

Mina italienska kamrater tog tillfället till fånga och gjorde en fin demonstration mot ny lag i Italien som försämrar universitetsvärlden och elevernas ställning(som överallt annars också) genom att klättra upp på Triumfbågen! De blev mötta av ett helt gäng poliser men klarade sig ifrån helskinnade och nöjda över att ha fått uppmärksamhet i den italienska pressen. De har grundat ett eget kollektiv och kampen fortsätter på alla håll! För övrigt blev en sans-papier (illegal invandrare) ihjälslagen av batongen igår. Kul.

Proleflyget

Ca continue

Efter blockaden (som jag kom på att det heter, inte blockage) och ockuperingen av kantinen i skolan har direktionen blivit på allvarlig rädd för eleverna. Vi får trevliga brev där det uttryckligen står hur effektivt det har visat sig vara att ha lite säkerhetspersonal och bodyguards i skolan, att minen på eleverna genast ändras och de blir försiktigare. Mail i efterskott berättar också exakt vilka dagar civilpoliser befunnit sig i skolan för att övervaka vildingarna. <<Vi får ”ockupationshot” och vill därför skydda skolan, vi vill inte ha någon 2006 ockupering här i flera veckor!>>

            Små sabotage fortsätter ändå att komma upp här och där, en dag är alla kassaapparater ur funktion och en annan är handtag bortskruvade J. Pointen är alltså att förbättra arbetarnas ställning på skolan. Tyvärr tycks det vara så att ”det enligt lagen är omöjligt” att ge dem bättre arbetskontrakt, det som i såfall är helt galet och tyder på allvarliga problem i hela systemet och som utan vidare legitimerar en vidare kamp om pensionsålder till att omfatta hela uppfattningen om arbete och prekariatet. Idag är igen en ny dag av strejk och stängd kantin. Vissa tafatta är upprörda över att matsalen alltid är stäng; hur skall jag nu få mat? Ta dig själv i kragen och laga mat själv och börja inte jomsa om att bryta denna rörelse som hållit på i snart tre månader med demonstration varje vecka!

Blockage

Sorbonne ockuperat, ENS blockerat – rörelsen mot pensionsreformen har börjat ta sig i uttryck mot hela orättvisan mellan klasserna. Den framtida eliten på ENS bestämde sig för att blockera kantinen, direktionen och biblioteket 05.30 på morgonen. Den här tilläggsrörelsen till rörelsen mot pensionsreformen enar studerande och löntagare på ENS sedan tre veckor tillbaka.

Det är många problem som finns i ENS. Elva arbetare har jobbat under flera år med endast arbetskontrakt för högst tio månaders tid. Flera jobbar sedan tio år tillbaka utan fortgående kontrakt (Contract indeterminée, CDI). Här kommer igen den i prekära ställningen varande personens rädsla fram, som är 50 år, jobbar i köket, som inte kan få något kreditkort, och som utan fortgående arbetskontrakt kan få ordentlig bostad. Rädd för sin framtid jobbar han/hon/hen på utan att veta vad som komma skall, men rädd för att försöka förbättra si ställning, eftersom det skulle kunna leda till något ännu värre.

Men de studerandes krav slutar inte vid CDI. En löneförhöjning är också på programmet. Paradoxalt nog så är eleverna på skolan högre betalda än de som på riktigt arbetar. Eleverna får 1380 euro/månad medan arbetarna bara får 1100.

Hierarkin tär också på skolan och arbetarna. En löntagare var på väg att bli sparkad på grund av politiska orsaker, men många forskare stödde personen i fråga. Direktionen på skolan satt igång rykten om att personen var galen, och till föga överraskning blev denna arbetare på riktigt sjuk. Tack vare CGT (Confédération générale du travail)  fick personen i fråga en status som sjuk på grund av jobbolycka. En annan arbetare har till och med blivit våldsamt slagen, men direktionen på ENS gömde saken genom att ge finansiella kompensationer.

Var om någonsin skulle inte grundinkomsten ha tett sig bättre än här?

Blockagen gick mot sitt slut runt sex på kvällen när polisen kom. Rädda för att hamna i juridiska problem lämnade största delen av de unga blockerarna platsen men FEM tappra ungdomar lyckades bli kvar i skolan under natten och fortsätta rörelsen på tisdag morgon…

Kommunalka

Jag tog en vecka off. Nu är jag död. Jag har nästan fått internet, bara att boxen inte funkar, och blir en äkta parisiska eftersom jag inte har duschat på en vecka för att duschen har förstoppning.           

Tre mänskor har levat i ungefär en vecka i et utrymme på 15 m2, det vill säga typ legat på sängen med vinglaset i handen i gainsbourgisk atmosfär. Vi har lyckats ta oss ut till skymningen och gjort alternativa turistutflykter. På helgdagen försökte vi suga i oss kraft och tänkte att en heldagsmässa i Notre Dame inte skulle vara illa, men missade den. Kanske lika så bra eftersom vi nog inte var direkt seriösa med det hela.    

        

Vi har varit på otaliga fester och träffat flera mer eller mindre nöjda kämppisar, musiker, konstnärer och poeter. Olika lägenheter har upplevts: sådana där det regnar in genom taket i köket så att ljusen släcks, sådana med spegelsal och sådana med rökiga stearinljus och utsikt över Sacré Coeur i gryning. Kyrkan som byggdes för att vinna över medlemmarna i Pariskommunen.  Kommunaderna som var fientliga emot kyrkan. Långa strider genomgicks och fanatiska kvinnor kämpade för att bevara kommunen. Många dog tappert med orden :Länge leve kommunen! och i sjaskigt väder lyfte kvinnorna kjolarna över huvudet för att skydda sig för regnet. På festen hörde jag kyrkan hänvisas vid namnet ondskans kyrka. 

För att hinna besöka denna kulle såg vi inget annat alternativ än att ta en promenad rakt från den ytterst parisiska festen till Montmartre runt halv åtta på en lördagsmorgon innan drömmarna skulle ta oss.

Vi vaknade igen vid skymningen, tog en kvällstur på Pompidou och såg för det mesta videokonstverk för att där fanns bänk. Sen öppnades vinflaskorna och vi kom ut just i tid för att ta sista metron halv två till närmare utkanten av stan för att fara på dubstation. Observationer gjorda: 70 % rastan, 40 % vans/addidas skor, 2 % hipsters, 30 % turban och 60 % reppu. Dansade genom kvällen till bra musik och tog metron hem halv sex, drack te och skickade iväg gästerna till flygfältet och trodde efter det jag skulle avlida av utmattning och hosta. Perfekt vecka dock, utom att jag just märkte att jag missat hela blockaden av min skola. Men bra gjort av de lågbetalda arbetarna på skolan!

Observationer på 8de våningen

Nu är tiden inne för att berätta lite om hur det är att bo på åttonde våningen utan hiss vid Eiffeltornet.

            Det känns som om jag skulle bo ensam på hela våningen, det är alltid tyst och mörkt och endast fönstren som rycker i vinden visar att tiden inte har stannat. Nästan. På kvällen kommer den runt 50-åriga asiatiska mannen igång med sin tobakshosta som ekar i gångarna. Men han är helt bra typ med långt grått hår och konstnärssjäl. Nu har jag äntligen förstått hur bra efterfestställe min lägenhet är. Helt perfekt, utan att vara rädd för att få juntiga husbolagsregler infippade genom postlådan(inte för att jag direkt har en postlåda heller). Annars heller har jag inte varit med om att någon skulle knacka på festdörren och klaga, fastän husen är fulla av festfolk ända fram till morgonen. Paris är nog en enda stor joie de vivre.

            På min våning händer det alltså ingenting, men fönstret väter mot innergården och där finns mer att titta på. Till exempel finns random nakna mannen som alltid har fönstret öppet som naken står och dricker juice vid kylskåpet. Sen finns det ett par några våningar neråt som ofta får söndagsraivo, skriker hora till varandra, kastar glas i väggen och smäller i dörrarna. Där har nog lördagens joie de vivre blivit något i stil med att leva för att hata. Ibland hör man nog också trevlig spanska som rullar in genom fönstret och dova toner av jazz.

T’es flic ou quoi?

Jag har världens bästa kurs. Den heter Propriété et récistances (egendom och motstånd?) och tar sig formen av ett elevseminarium. Elever som varit intresserade har själv satt ihop ett seminarium där de själv söker upp information och tillsammans utför vi större eller mindre undersökningar. En autonom form av inlärning, som dessutom ger studiepoäng på grund av förtroendet eleverna och lärarna emellan.

            Varannan fredagskväll 19-22 är det alltså seminarium i väldigt fritt format. Öllådorna väntar på en när man kommer och oftast också batong och annat smått och gått som ökar viljan att göra det vi gör och ger fart i diskussionen. Foucke och Bourdieu fungerar väl som våra huvudobjekt och ingen hindras från att röka en cigg i klassrummet mellan verserna.

            Jag och några andra fortsätter ett projekt om squats där vi kommer att göra etnografiska undersökningar. Förra året har visat att de var väldigt svårt, inte ett ord får gå fel och du är utfryst och kan inte få någon äkta information, det blir genast journalist kamaa som inte är nånting att ha. Du kan inte fråga mycket och inte berätta mycket om dig själv. På ett sätt eller annat måste du ändå bevisa att du inte är polis…

Manif

Tisdagen den 12.10 var det den fjärde stora demonstrationen mot den nya pensionslagen i Frankrike som bland annat skulle höja pensionsåldern till 62 år istället för den nuvarande åldern på 60 år, med förstås andra faktorer (så som hur många år personen i fråga jobbat och hur många barn den har osv.) än åldern inverkar på pensionsålder. I Finland och i de flesta andra Nordeuropeiska länderna ligger pensionsåldern redan vid 65-67 år. De lägsta pensionsåldrarna finns i Slovenien med 55 år och i Kina får kvinnorna pensionera sig redan vid 50 år, medan männen arbetar till 60 år.

            Jag gick för att kolla in demon på tisdagen. Det var som att komma till en stor marknad där man först inte visste vad som pågick. Ett stort torg var full av rök och det var svårt att säga om den kom från korvstånden som rykte på i varje hörn eller om den kom från lyktor eller från vapen. Där ibland hela det här tumultet fanns olika grupperingar av partier och syndikater och organisationer. Musik från alla håll och mänskor i alla åldrar. Jag tog mig ditåt var musiken lät bäst och började gå ner på en lång aveny full av mänskor. De ungdomliga grupperna fick nog bästa poängen av mig gällande energi och stämning. De dansade glatt och skrek ut sin ilska om vart annat och slutade inte. Partivänsterns område länge ner på gatan var lite mindre vilt med äldre befolkning, och socialistpartiet längst bort var semi dött med en svag bella ciao som spelade på.

            Allt som allt var det väl runt 300.000 protestanter i Paris och 3,5 miljoner enligt syndikaterna (enligt polisen 1 miljon) i hela Frankrike. Det jag såg gick ganska lugnt och glatt till, men utanför Paris och i andra städer mer mot landsbygden var det våldsammare. Strejken som utbröt på tisdagen har också berört många och pågår fortfarande till exempel gällande transportmedlen, posten, raffinaderier, industrier och liknande.           

            Gymansierna har under den gångna veckan också gett sitt allt för att protestera. Många gymnasier är i strejk och ockuperade och på grund av våldsamhet har vissa skolor blivit tvungna att evakuerats. Polisen har inte aktat sig för att agera med batong och fina nya ’flash-ball’ vapen som skadar allt flera på demonstrationerna. Våldsamheten mot de protesterande och strejkande ungdomarna i gymnasierna har lett till att också lärarna börjat strejka mot polisvåldet riktat mot eleverna.

            Det händer så mycket jag inte hinner komma till internet före det man skulle skriva redan blivit gammalt och tråkigt, men liksom förra veckan var det demonstrationer igår igen med 3,5 milj på gatorna och igen polisens enorma underestimering på 1,1 milj. Här är det inte Finland där det grälas om om det var 90 eller 120 personer. Men vem försöker de övertyga? Att folket här inte skulle bry sig har nog inte undgått någon. Posten kommer inte, därför har jag inte metrokort, därför blir man mellan dörren typ en gång i dagen för man tror att man är kvick att slinka igenom, därför har jag inte internet för arbetarna på Telecom strejkar, därför var det ingen skola igår… men så ska det vara, ordentligt bara när man en gång börjar strejken, ingen futting strejk som genast misslyckas med ’rikkureita’ och med inköpta arbetare.

            Det som man ännu kan säga om gårdagen var att det numera är gymnasieeleverna som revolterar i frågan om pensionsåldern. De är aggressiva och inte rädda. Den har den största styrkan. Polisen surrar omkring och varje dag är gator fulla med antingen skrikande elever eller elever om satt sig ner och ockuperat gatan, men även många har blivit dömda till flera månaders fängelse. Och det handlar inte heller bara om pensionsåldern, utan också om hela sakozismen. Vive les lycéens!

Galet går det till i Lyon där situationen igår var mer som något gerillakrig:

http://juralibertaire.over-blog.com/article-lyon-etat-de-la-repression-le-soir-du-mardi-19-octobre-59263341.html

Policiers partout

Frankrikes försök till etnisk utrotning i landet fortsätter. Nyligen har det framkommit att OCLDI, som är typ centralbyrån för kamp mot brott (40 gendarmeries et 8 policiers), har instiftat filer som innehåller viktig fakta om ”farliga och hotfulla” människogrupper som då består av mest zigenare och andra nomadfolk. Den 48-sidors filen heter MNES (minorités ethniques non sédentarisés), etniska minoriteter som inte är fast bosatta någonstans. På sidan beskrivs vanliga brott som de begår (ex. smyckes- och parfymstöld).

            En annan datafil Fnaeg (fichier national automatisé des empreintes genetiques) som innehåller fingeravryck och information om genetisk arvsmassa var avsedd att beröra endast personer som begått sexuella brott har nu utvidgats till att omfatta även andra brott, och till 90 % romer. Flera romgrupperingar har tvingats ge sina fingeravtryck och saliv för DNA och även många filer med foton och beskrivningar om utseende finns. Polisernas filer borde aldrig innehålla information som överskrider dess motiv. Kyrkorna kan ha egna filer om medlemmar, men ett fängelse ska inte ha att göra med de inburades religion och aldrig skall polisens filer innehålla religiösa eller informations om etniskt ursprung.

“Tjuvarna lämnar sällan sitt visitkort,

så det är nödvändigt att identifiera

dem på basis av utseende”

Sarkozys politik har i flera omgångar jämfört med en viss etnisk utrotning i början under tider runt andra världskriget och det här är väl inte undantag i regeln. Först stigmatiseras personerna, vem tillhör och vem tillhör inte? Sedan hittas brotten som de begått. Och det är ju för de är brottslingar till sin natur som inte i alla fall hör hemma i Frankrike, inte för att de skulle vara en utsatt folkgrupp utan hem som har det svårt att överleva. Sedan förstörs boen och de skickas i grupp bort för att inte göra intrång på de äkta fransmännens marker. Och det är faktiskt en stor skillnad på dem som är äkta och vem som inte är det. Sarko föreslår att nationens medlemmar skall delas upp hierarkiskt grundat på härstamning; i den ena kategorin finns franska medborgare med franskt blod som inte riskerar att missta sitt medborgarskap, vad som än händer, och i den andra kategorin finns de som på papper är franska, men som redan från början anses vara suspekta och såvida besitter en mindre säker framtid

            Det går väl fint ihop med <<Liberté, égalité och fraternité>>.

C'est quand même Paris!

Rädslan finns över allt. Det börjar tycker jag gå lite till överdrift med checkar hit och dit och poliser om vart annat. I misstag lämnade jag väskan utanför toalettdörren i skolan och orsakade på typ under en minut uppståndelse och antagligen höga kurvor i hjärtpulsen hos damen utanför som upprört skrek ’C’est quand même Paris!!’. Jag borde ha fattat att vi ju faktiskt är i Paris som är hotat och så vidare bortåt. Att vara lite extra på alerten är väl helt okej, men att hela tiden sväva på ett stadium mellan nervsammanbrott och hjärtattack kan väl inte vara hälsosamt, inte ens i Paris.

            Men man kan väl konstatera att rädslan inte bara är av ondo eftersom det är rädslan som i dagens läge driver folket att agera. Rädsla för immigranterna leder till en striktare politik gentemot invandring som för viss leder till rädsla för fascistisk regim och protest mot denna som leder till rädsla för protesten som leder till hårdare säkerhetsåtgärder och polisvåld som kan leda till rädsla hos vanliga mänskor och som leder till dåligt välmående som i sin tur väl leder till farligare och ännu värre cykler.

            I stora drag handlar det ofta om manipulation och är det nu sen roligt? Inte som hemskt när folk i Vitryssland blir kidnappade av den rädda blåklädda och när olagliga preventiva arresteringar görs på var och varannan demonstration och när lägenheter blir genomsökta och när 58-åriga personer 40 år senare blir inburade för några ord som uttalats år 1968(rädsla för motståndets spöke) och när ’invandrare’ som råkar vara födda och uppvuxna med franskt medborgerskap blir dödade på gatan.. 

                                      Före Sarko och efter Sarko i bästa bokbutikens fönster.

Fuckbook

Jag förstår mig inte på Facebook och jag tar det inte på allvar. Vem som helst där kan spela spratt, sätta ut inforation om saker mellan himmel och jord, ljuga om identitet och bara jävlas med folk. Jag bryr mig inte om vilken sorts profilbild någon har eller om status låter osmart, för man kan aldrig veta vilken situation eller skämt som ligger bakom bilden eller statusen i fråga. Det finns tillräckligt med viktiga saker att fästa uppmärksamhet vid även på andra ställen än fb. När och enligt vem har facebook blivit ett officiellt medium?

            Jag blir väl anklagad för att sprida nån sorts propaganda på fb till folk som inte vill veta. Men vafan, reklamer finns över allt om såväl tuggummi, kossor och partier. I alla fall här, har kanske glömt att man inte får nämna partipolitik i Finland i offentligheten. I varje fall är det alltid bra att veta vad som pågår, vare sig det rör ditt intresseområde eller din fiende. Det funkar inte med att blunda och hålla för öronen och låtsas som om ingenting pågick och på fb tvingar ingen dig att delta i någonting.

                                               'Jag kämpar emot klasser' på bankautomaten.

Vikingar

Idag diskuterade jag närmare 20 minuter i telefon om vikingar med service gubben på telefonbolaget, världsting totalt irrelevanta för situationen men ett prisvärt försök att undvika faktumet att min internet ännu inte hade blivit uppkopplad. Det krävs väl vissa uppoffringar för att lätta upp stämningen, gälla vad det ville. Sekunden innan ljöd varningssirener över staden och för en kort stund trodde jag att det inväntade terrordådet var här, men insåg sen att det var första onsdagen i månaden klockan tolv övning.

Petit dej'

Vi har sovit för länge. För sex kommer vi ändå ut ur lägeneheten, men den planerade brunchen är redan förbi. Planen ändras till picnic i Buttes Chaumont. Efter typ en timmes metrofärd kommer vi upp på en marknad som håller på att stänga för kvällen. Mörkret har redan lagt sig men vi hittar en öppen butik och gör galna inköp men håller oss för att köpa ’champagne’ till morgonmålet. Med fulla kassar tar vi oss till parken, sätter ner oss i sluttningen och beundrar hösten. Ca sju minuter av lugn picnic, sedan ljuder visselpipan – parken stängs, vi blir utsjasade och hittar oss en halv timme senare på en bänk på en bilväg i ett förortsliknande område. Den perfekta gangstabrunchen avslutas ganska fort för att vi skall söka oss till open-mic kvällen. Stället ligger i något som jag kallar närheten, men som många skulle kunna kalla en två timmars gåbit. Väl framme möter oss en blandad grupp av mänskor, som skrattar och klappar och den något hög/fulla mixaren skriker en del sämre skämt i mikrofonen och sjunger ut några toner. Efter sessionen får han ordentligt komma i farten då dansgolvet öppnas. Några få män dansar, de förbjudna cigaretterna tänds på och alla tar ut det bästa av söndagskvällen.

L'Huile

Besvarade med Sodexo och deras skit till mat har olja hallts ut pa golvet.
-Varsagod och koka ett agg at er, Sodexo!-  sager de som agerat i Bryssel.

C'est pas les mots qui content, c'est le fait

En arg ungdom ar det normala Paris. Inte radd for att kaftas, bli atalad och fortsatta i med annu hardare ordval och metoder. Som exempel kan vi ta Abdul X som har rattegang i oktober for hotfulla ord mot polisen och immigrationsministern Hortefeux: <<Tirer sur les koeufs>>. 21-aringen har dock bett om ursakt, men bara at sin mamma, aldrig at Monsieur Hortefeux som later romerna lida..

Kolla in:

http://www.youtube.com/watch?v=Q2ITqfZjhI8

Rue du Seine

Jag gick och se Alexander Kosolapovs verk på Gallerie Vallois. Det var en trevlig liten samling av tavlor och skulpturer där de oftast förekommande temana var McDonald’s, Lenin (McLenin’s) och Mickey Mouse. Ryska influencer och politiska teman som satt sig konstnärens (född under andra världskriget) sinne är svåra att undgå. Kritik av dagens överkonsumtion, viktproblem, sexism och tillväxtekonomins herravälde ter sig vackert i färggranna (röda) verk i popkonststil. Om du har möjlighet, så kolla in utställningen och Alexander!

Vallois

Orgibus

Alla nya elever och studerande for tillsammans iväg på en resa till Toreilles (Medelhavskusten just intill Spanien). Man är tvungen att skilja på elever och studerande eftersom de som kallas studerande får lön 1500  i månaden för att gå i skolan och är sedan bundna till att jobba för staten i 10 år, studierna inberäknade, och på så vis dela med sig av den strålande kunskap och visdom skolan gett eleverna. Minoriteten av studerande utgörs av internationella elever och en viss procent som kommer in med pappren utan att göra inträdesprov.

            En 12 timmars bussresa med fransmän som skriker och sjunger i bussen. För att späda ut Whisky eller rödvin i busen används ofta Coca som får en bekant klang när ett tiotal på samma gång ropar efter det: Cooca, Cooca! –(Dooka, Dooka!)

            Att bo med fem fransmän i en bungalow var helt okej. Språket rörde sig på sådana nivåer att jag mest höll mig tyst för att lista ut vad det egentligen handlade om. Borde få en snabbkurs i fransk slang. Kände mig nog också rent ut sagt som en idiot när jag insåg att jag inte vet någonting om litteratur, varken fransk eller finsk. Bekanta namn, men har jag läst dem, nej.

            Under nattens lopp satte jag mig igen i den situationen att diskutera världsliga frågor som med herren i fråga från bortom Atlanten ledde till verbalt krig och frustration. Jag blev kallad lilla kommunisten och var allt för utopistisk. Senare läste jag: ”Den som inte är kommunist när den är 20 saknar hjärta, men den som ännu är det när den är 40 saknar huvud.” –Comte-Sponville-

            Vin gick det ingen nöd på under veckoslutet och bussen hem var den originellaste jag varit med om. 40 personer i bussen, mer eller mindre nakna, dansandes tillsammans till den sämsta musiken, med några inflikningar av Internationalen på franska och ett antal anekdoter om Marx. Orgiebussen, som den blev att heta var en galen syn men ett ypperligt slut på resan.

Moussespektakel

Paradox

En liten trevlig syn: Först Avenue Monaigne där de klassiga butikerna finns, och dyra hotell där jag och kompisen stack oss in för att hämta en skum väska i den överdådiga lobbyn. Sedan, runt hörnet, parallellgatan till Champs Elysées, en liten arena full av unga män, i all sköns ro rullandes på sina bräden. Väggarna var prydda i samma anda. En mindre trevlig väktare hade fått uppgiften att vakta stället, men halvsovande…

Livres, journals...

Alla läser i Paris. Överallt, i metron, på café, på gatan. Det måste vara ett mycket beläst folk. Hyllorna hemma hos studerandena är fullproppade av Kapitalet i olika upplagor, Weber, Sartre, Harvey och alla andra! Sällan har jag skådat lika motiverade elever. 

            Uppdelning i höger och vänster kommer starkt fram på olika håll. Första skoldagen tas genast dagstidningarna olika opinioner fram. Resultatet är att det naturligt nog finns fler högertidningar (men dock inte totalt Sarkozy dyrkande) och att kommunisttidingen, l’Humanité, är så gott som död, liksom rörelsen. Här kan man väl säga att Finland med sin dröm, så som ASA formulerar den ’suomalainen unelma on täydellinen tasuri’ ganska länge har lyckats jämfört med det här, även om det på senaste tiden gränserna i Finland har förtydligats.

L'inscription

Nu är jag inskriven på skolan och har fått en massa affischer och en grotesk datorväska med ingravyren: étudiant militant. Inskriptionen är en aning råddig. Det är inget köande som man skulle kunna förvänta sig, utan man sätter ner sig och alla kommer och pratar och försöker få ens uppmärksamhet. På ena sidan har man två olika banker som försöker sälja sig själva och på andra sidan står tjejen från syndikatunga och berättar och feminism och prekär ungdom och till sist har vi dem så försöker ordna pappren i skick med koder och sjukförsäkringskort.

            Denna skola verkar riktigt bra. Skolans infohäfte har en sida dedikerad åt partier och grupperingar aktiva inom skolan. Dessa fyra är Parti Socialiste, Parti Communiste, L’Union Nationale des Étudiants de France (syndicat étudiant) och Syd Ètudiant (syndicat de gauche). Av professorn blev vi även i förbifarten uppmanade att följa med situationen med den nya lagen om (försämrad) pension och försade sig lite med samma:

 -Det lär komma mycket nytt om det här när ni läser La Liberation(vänster). Eller nu kan ni ju också läsa Le Monde. Ja och nu är et ju även möjligt att läsa Le Figaro(megahöger)…

Studette

Jag har nu lyckats installera mig i Paris, i 7:e kvarteret. Runt hörnet finns min(och även alla andras) gräsmatta med vy rakt in under Eiffeltornet och på andra sidan finns den gamla militärskolan och Nappes grav.

            Jag hade tur att genast andra dagen av min tillvaro i Paris få en lägenhet. Bland andra studerande kan man vinna med att klä sig i nunneaktiga kläder och håret på knut, för ägaren till den lilla studetten var en 84-årig ytterst fin madame som  råkade tycka om mig och jag fick lägenheten. Nu bor jag i ett översnofsigt kvarter med dörrvakt och fem olika nycklar för att slippa in i lägenheten, ett kvarter där det inte finns mycket att göra och medelåldern kan man säga vara lite högre. Sökte efter Mäcken för att data, men i dessa områden är sådana restauranger inget mer än en otrevlig tanke och faktiskt ingen realitet.

            I detta hus är man lite tillbaka i tiden, då tjänkorna(=de fattiga) fick bo i små skrymslen och den ägande klassen bodde i de lägenheter som syntes utåt och gav gott intryck. Innan slummoråden uppkom i Finland var det även vanligt att rika och fattiga bodde i samma hus, men de fattiga i de lägre våningarna, närmare helvetet. På sätt och vis en bra idé så att man inte blev helt bortdriven från realiteten och kanske inte kunde undvika den på samma sätt som dagens överklass kan göra. Här bor jag nu på översta våningen (8) och lite mer åsidosatt med egna små trappor, men mycket väl så.