Ikväll såg jag en teaterpjäs som hette, enkelt och tydligt, FOUCAULT. Det är ett skådespel uppdelat i tre delar som handlar om Michel Foucault och om hans politiska kamp. Den första delen jag såg idag handlade mest om år 1971 då Foucault verkligen börjar komma in på tankarna om fängelset, hur statens makt där reduceras till sin renaste form, utan att gömma sig bakom ohållbara löften och dolda handlingar. Vi får se en kort filmsnutt av den äkta Foucault, som annars spelas av fem olika kvinnor, där han beskriver vad domarna(juridiken) är till för. Svar: Domarna finns till för att rättfärdiga polisens handling.
Det är mycket äkta material som knyts in i pjäsen. Fångarnas misär beskrivs väl, de olika vänstergrupperingarna (maoister, trotskister…) som står på Foucault sida och organiserar, men även intellektets uppgift som ger aktivisterna ledpunkter. Gilles Deleuze får vi också träffa ett par gånger genom samtal med Foucault.
Hela pjäsen är väldigt interaktiv och publiken får än känsla av att de är med på konferenser, med i att agera för fångarnas rättigheter osv. Hela stället och uppsättningen påminner faktiskt mycket om Virus och efteråt får man ta för sig av vin och snacka med skådisarna. Första tanken när det hela tar slut är varför man valt att sätta en filosof, sociolog, intellektuell, hur man än vill ha honom, i centrum av en pjäs, vad tjänar det till? Det får väl människor att tänka. Mycket av innehållet är skrämmande likt dagens samhälle, ännu 40 år senare. Tidningsrubrikerna är nästan samma med en Ben Ali avsatt från tronen. Än en gång känns det som om vi inte skulle ha kommit nån vart. Det som skiljer sig är den intellektuella grupperingen på 70-talet. Det verkar inte finnas någon nu, var kommunicerar dessa tänkare? På chatten eller bloggen? Men det känns som om mycket av detta arbete skulle vara en tävling, likt varje annat område i detta samhälle, utan ordentlig sammanknyting…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar